Funderar på att skriva en bok. På allvar. Och den ska kort och gott heta nånting i stil med rubriken på detta första inlägg, som är början och fortsättningen på resten av mitt liv. Låter som en vidrigt dålig Harlequin-novell, jag vet, men allt kan ju inte vara guld som glimmar, eller hur? Eller den där dansen på rosor som alla talar om? Den dansen har mest troligt gått på TÖRNrosor för min del, minst sagt...
Början och fortsättningen på resten av mitt liv innebär tömning, rensning och dränering. Vilket inte har ett dugg med tarmsköljning att göra(!), utan kort och gott: Gå vidare! Nu ska skiten ut och Incariket ska så nya frön och nånstans där, i kvarteret Framtiden, ska hon den där som regerar i landet må väl igen. Det som så länge har gnagt i mig, och som sakta men säkert raserat och tagit sönder mig bit för bit varje dag...det räcker nu. För jag orkar inte mer. På riktigt. Hur mycket ska en mänska behöva ta innan det tar stopp? Hur mycket ska man egentligen behöva gå igenom innan det vänder? Vänder det alls? Dum fråga, jag vet att det vänder, men innan det gör det finns det fan ta mig gränser för hur mycket man ska behöva ta och gå igenom....Hur man än vrider och vänder så finns det alltid nån, några, många som har det värre. Men dom är inte jag. Där är inte jag. Det är deras skit, deras kamp. Det här är min. För det är just det som det är. Skit. En kamp. Minst sagt...
Det finns ett talesätt som säger att "det är aldrig ens fel att två träter". Jag kan det talesättet. Jag vet vad det betyder. Men det finns inget talesätt som säger att "hur mycket du än gjort, hur mycket du än ställt upp, hur mycket du än älskat, hur mycket du än offrat, hur mycket du än gett, så är det inte tillräckligt, du kan inte hindra en sk makes/faders val att vara otrogen i flera år, ljuga, bedra, trasa sönder och svika familjen".....Flummigt talesätt, det kanske är därför det inte finns. Men sanningen finns. I verkligheten finns det. Sannerligen. Varje dag. Och det har ätit upp mig. Kan inte, hur mycket jag än vrider och vänder på det, komma på varför man gör så? Kan inte, hur mycket jag än vrider och vänder på det, finna nånting som är vidrigare eller mer kränkande än just detta. Kan inte, hur mycket jag än vrider och vänder på det, förstå hur du kan se dig själv i ögonen? Hur kan du leva med dig själv? Hur kan du?? HUR FAN KAN DU?? Mot ditt barn? Mot mamman till ditt barn? Mot hon som har gett allt, gjort allt, låtit dig göra allt du vill....Jag kan bara komma på ett svar: Psykopat. P.S.Y.K.O.P.A.T. Känns det hårt att läsa nånting sånt om en människa? Tänker du nu när du läser detta: hur kan man skriva nånting sånt? Hur kan man skriva så om fadern till sitt barn? Om den man som man har delat livet ihop med? Ja, du....upplev det jag upplevt så kommer du inte ställa den frågan nån mer gång. Ever. För allt som varit har varit på låtsats. Helhjärtat från en sida, men bara en lögn från en annans...och det här står de närmsta, och fler därtill, och bara ser på från läktarplats. INGEN säger nånsin åt den här mänskan att han ska städa upp efter sig. INGEN förklarar för den här mänskan att han är det största svin man kan vara. INGEN gör någonting! För nej, det här rör ju bara två personer...Men det INGEN förstår eller ser är att för varje dag som går, för varje dag som dessa INGEN håller käften, växer sveket och kränkningen ännu mer...förstör och förgör....Det INGEN verkar tycka är nåt konstigt är att en man har varit otrogen i flera år, dolt och svikit i flera år, ljugit och bedragit i flera år, krossat, offrat och lämnat sin familj....för att vara med en annan. Dragit in en annan människa i mina tjejers liv, förstört deras mamma, som säger att deras mamma är världens bästa, finns ingen som jag. Men ändå förstör du mig? Ändå skitar du ner det finaste man har? Ändå förgör du min tonåring? Du.är.sick. På riktigt. Så jävla sick. Hur var det nu, "det är aldrig ens fel att två träter"? Nej, men det är tydligen helt jävla legitimt att förgöra ens fru, familj och barn, för egen vinning? Jo tack, det känns helt naturligt att göra så...helt naturligt...kör på bara, så länge du orkar. För jag kan meddela dig, det jävla aset du har vid din sida, kommer inte två centimeter i närheten av min dotter. Inte sju, åtta eller femtio heller! Var så säker....
Det här är den rosenröda vardagen i Incariket. Det här är min kamp. Och det här är vad jag nu inte längre tänker stå ut med. Eller rättare sagt, jag har aldrig stått ut med det innan heller, men nu är kampen slut i det dolda. Jag tänker inte hålla käften längre. Jag tänker inte utsätta mig för det mer.
Jag kommer nu, Framtiden, men jag ber dig: Den skit och de plågor som väntar, snälla ge mig dem i lightversion, för det räcker nu....
Hej svejs, framtidsfejjs!
// Inca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar